Polisen inför nu en säkerhetszon på Östermalm i Stockholm, med utökade befogenheter att visitera personer utan konkret misstanke. Skälet är tydligt. Det finns en risk för allvarliga våldsbrott kopplade till internationella konflikter och hot mot Israels och USA:s ambassader. Staten markerar. Den skyddar. Den agerar.
Det ska den göra.
Ingen seriös invänder mot att beskickningar och diplomatiska mål måste skyddas. Det är en självklar statlig uppgift. Men just därför blir kontrasten svår att bortse från.
Samtidigt som staten kan mobilisera kraft och använda långtgående verktyg på Östermalm fortsätter stora delar av landet att präglas av en otrygghet som aldrig borde ha tillåtits växa fram. Bostadsområden har under lång tid förändrats i grunden. Skjutningar återkommer. Människor anpassar sina liv efter vad som är säkert snarare än vad som är normalt.
Då uppstår frågan: varför finns inte samma beslutsamhet där?
Det talas om juridiska hinder och svåra avvägningar. Det kan vara sant. Men då får man också säga det rakt ut. Förklara varför man inte förmår garantera tryggheten i vanliga bostadsområden, samtidigt som man utan tvekan kan införa skarpa åtgärder i andra delar av landet.
Den ärligheten saknas.
I stället framträder ett mönster där staten visar att den kan agera, men inte gör det fullt ut där det behövs som mest. Kraften finns. Viljan framstår som mer selektiv.
Och mitt i detta sker det som inte får ske.
En ung man i Örebro, tillsynes utan koppling till kriminalitet, skjuts ihjäl. På öppen gata. Polisen uppger att det kan röra sig om en felskjutning. Fel person, fel plats, fel tid. Livet tar slut ändå.
Där borde allt stanna upp. Det borde stannat upp när Rio sköts till döds i Fruängen, Stockholm, för ett år sedan ungefär.
Vad är en stat värd om den inte förmår skydda sina egna medborgare i deras vardag? Vad säger det om ledarskapet när oskyldiga kan dö, samtidigt som man visar att verktygen finns när viljan är tillräcklig?
Det här handlar inte om en enskild insats i Stockholm. Det handlar om prioriteringar, om vilja och om ansvar.
Det krävs samma tydlighet och kraft i hela landet. Inte punktinsatser där trycket råkar bli tillräckligt stort, utan en konsekvent linje där tryggheten återställs där människor faktiskt lever sina liv.
Allt annat är att fortsätta spela ett spel där insatserna är för låga och konsekvenserna för höga.