Från värstingresor till vandelskrav

Det fick också symboliska uttryck. Som när Stockholmspolisen 2006 presenterade en särskild "Aina-bil" på en festival. Namnet hämtades från ett turkiskt slanguttryck för polis som har en nedsättande klang. Initiativet skulle signalera närhet och igenkänning. Det signalerade svaghet.

Även senare modeller för att motverka grov brottslighet har delvis byggt vidare på den här kombinationen av kontakt och konsekvens. Inom arbetssätt som "Sluta skjut" har budskapet varit dubbelt: fortsatt kriminalitet möts av samordnade åtgärder från rättsväsendet, samtidigt som det finns stöd för den som vill lämna en kriminell livsstil.

Det är en utveckling som sträcker sig över tid.

Från tidiga försök att nå unga genom miljöombyte och relationer till mer strukturerade modeller där dialog och ingripande kombineras.

◆◆◆

Jag kommer ihåg när det slutade handla om rädsla och började handla om något annat. Ilska, kommen ur svek. Behov av motstånd, för att alternativet är svårare.

Sverigedemokraterna skickade ut information till föräldrar med barn i min skola. Den beskrev problem som vi redan kände till. Bråk, hot, stämningar i korridorerna. Inget nytt, inget överdrivet. Bara det vi levde i.

Reaktionen kom snabbt. Skolan och kommunen svarade med ett eget brev.
Jag minns hur det kändes att läsa det.

Det var inte bara att problemen tonades ner. De vändes. Att man pekade ut oss, svenska elever, som ansvariga. Som problemet. Och jag visste att det var fel. Det var min vardag de ljög om.

Så jag gick till studierektorn.
Jag minns inte exakt vad jag sa, men innebörden var enkel:
Du vet att det här inte stämmer.

Det var ingen konfrontation även om jag var besviken och frustrerad. Bara ett försök att få någon att säga det uppenbara. Jag minns inte exakt hur samtalet fortsatte. Jag tror att jag fick ett halvt erkännande. Något om att det var viktigt att inte göra det värre. Att vi måste visa förståelse.

Och det var där något föll på plats. Att de som hade ansvar visste hur vi hade det. De visste priset vi fick betala. Jag insåg att för dem var den ideologiska berättelsen viktigare än verkligheten.

Och att vi kunde offras för att hålla den vid liv.

Det hände överallt

Det är någon gång i sjuan. Då man börjar röra sig mer själv. Längre bort. Inte bara mellan hemmet och skolan, utan in till stan, till andra områden, till platser där man inte längre känner igen ansiktena. Man får nya kompisar från andra sidan pendeltågets sträckning. Man pratar. Delar upplevelser. 

De berättade samma sak.

Inte exakt likadant – men samma mönster. Samma stämning. Samma sätt att behöva läsa av, anpassa sig, hålla sig undan eller spela med. Om du är svensk. Eller om du uppfattas som "svag".

Då går det upp för mig att det här inte är något lokalt.
Det är större än så.

Jag börjar också se hur folk runt omkring mig förändras. Inte över en natt, men gradvis. Klasskompisar börjar ta omvägar. De undviker vissa platser, vissa tider. Det sätter sig i ryggmärgen vilka man måste sänka blicken för.

Somliga går åt ett annat håll. De anpassar sig inte – de kliver in i det. Blir en del av de här gängen, de här sammanhangen där våld, status och tillhörighet hänger ihop. En blev mördare. En mördades.

Samtidigt växer något annat fram.

Skinnskallarna. Subkulturen fullkomligt exploderar. Den blir ett svar för vissa. Ett sätt att hitta ett sammanhang som inte handlar om att böja sig. På sätt och vis en önskedröm för lärare, politiker och myndigheter. Där fanns en grupp att kunna skylla på. Hela den sociologiska analysen kastades ut när rakade skallar dök upp. Då fanns bara hårda tag och fördömanden.

Allt det här sker i samma miljö, under samma tid. Och någonstans där faller bitarna på plats. Det här kommer inte att lösa sig av sig självt. Det kommer bara att bli värre.

En plågsamt långsam förändring

Under 2010-talet och framåt har beskrivningen av brottsligheten i Sverige gradvis förändrats. Fokus har i allt större utsträckning kommit att ligga på organiserade strukturer, nätverk och det som i vissa analyser beskrivs som parallella maktordningar. I den utvecklingen har också begrepp som klanstrukturer och lojalitetsbaserade nätverk fått en tydligare plats i både forskning och myndighetsrapporter.

Samtidigt har språkbruket i den offentliga debatten förskjutits.

Under lång tid saknades, eller undveks, vissa beskrivningar helt. Ett sådant exempel är talet om svenskfientlighet. Det fanns inte alls i politiskt och institutionellt språk. I dag förekommer det i riksdagsdebatter och i delar av den politiska diskussionen, vilket i sig markerar en förändring i vad som anses möjligt att formulera.

Förändringen rör inte bara ord.

Den speglar en bredare rörelse där fler perspektiv får ta plats. Frågor om normkonflikter, grupplojaliteter och riktat våld diskuteras oftare vid sidan av socioekonomiska förklaringar.

Det finns också äldre material som ger en inblick i hur vissa av dessa mönster uppfattats inifrån. I en uppsats från början av 2000-talet (Vi krigar mot svenskarna : unga rånare om hur och varför de begår brott av Petra Åkesson) baserad på intervjuer med kriminella ungdomar med utländsk bakgrund, beskriver flera av de intervjuade rån och övergrepp i termer av konflikt med svenskar. Formuleringar som antyder ett slags “krig” återges i materialet.

Mot den bakgrunden framstår dagens politiska skifte som en del av en längre utveckling, där samhället har blundat, tittat bort och ignorerat sådant som faktiskt fanns redovisat.

När regeringen nu föreslår ett vandelskrav för uppehållstillstånd, där brister i levnadssätt och skötsamhet ska kunna leda till att tillstånd nekas eller återkallas, markerar det en förskjutning i synsättet. Inte bara i lagstiftningens innehåll, utan i hur man talar om det.

Från att i första hand ha talat om orsaker och förklaringar rör man sig mot ett språk där ansvar, konsekvenser och krav väger tyngre.

Så många känslor

När jag ser tillnyktringen i dag är det svårt att känna bara en sak.

Det finns en lättnad i att man till slut sätter ord på sådant som länge undveks. Att det som en gång inte fick sägas nu oftare formuleras öppet. Även sådant som tidigare avfärdades eller förklarades bort diskuteras i det offentliga rummet.

Samtidigt finns det andra känslor som ligger kvar.

Ilska.

Inte över att problemen finns, utan över att de fick växa så länge. Att det som var synligt i det lilla – i tunnelbanan, i gränderna, i klassrummen – aldrig togs på allvar av dem som hade ansvar.

Att de problem som kunde uppfattas av en trettonåring av ideologiska skäl ignorerades av vuxna.

Bitterhet.

Utvecklingen har inte stått still. Det som en gång var en känsla av otrygghet i det lilla har vuxit till något större. Från kickersgäng till organiserad brottslighet och klaner som i dag i vissa sammanhang beskrivs som samhällsbärande. Nätverk som inte bara existerar vid sidan av samhället, utan i vissa fall påverkar det inifrån. Det har gått fort.

Sorg.

Att jag inte bara känner en som har mördats på grund av svenskfientlighet säger mycket. Att jag känner ännu fler som har misshandlats eller utsatts på andra sätt säger resten. Men också årtionden av fall där svenskar i alla åldrar råkat illa ut. Varför? Var det värt det? Mångkulturen?

Mot den bakgrunden framstår dagens kursändring som nödvändig, men senkommen.

Så det finns en annan känsla också. Som trumfar. Tar över. Kräver sin plats.

Hopp.

Det finns en möjlighet nu. En öppning för något annat. Men den är smal. Och den bygger på att man inte upprepar samma misstag igen. Att man inte en gång till väljer berättelsen framför verkligheten, eller bekvämligheten framför det som faktiskt måste göras.

Och framgången bygger på att vi fortsätter trycka på. Att vi inte ger upp.
Och varför skulle vi? Vi har ändå kommit en bra bit på vägen.