Regeringen, med migrationsminister Johan Forssell i spetsen, går nu vidare med förslag om skärpta vandelskrav för uppehållstillstånd. Det innebär att inte bara grov brottslighet, utan även sådant som bidragsfusk, skuldsättning, svartarbete och återkommande mindre brott ska kunna leda till att tillstånd dras tillbaka. Även redan beviljade uppehållstillstånd ska kunna omprövas. Lagen föreslås träda i kraft i sommar.
Det är i sak ett steg i rätt riktning. Det är rimligt att den som får komma hit också förväntas sköta sig. Det borde vara en självklarhet i varje fungerande samhälle.
Men det är också svårt att inte stanna upp och ställa den obekväma frågan: hur i hela friden kunde vi hamna i en situation där detta ens behöver införas?
Under decennier har Sverige fört en migrationspolitik där kraven i praktiken varit obefintliga. Man har kunnat komma hit, ta del av välfärden, bryta mot regler, leva i skuggekonomier och i många fall begå brott – utan att det fått några avgörande konsekvenser för rätten att stanna. Det är inte bara ett politiskt misslyckande. Det är ett moraliskt haveri.
Vad säger det om ett land när det inte ens ställer grundläggande krav på hederligt beteende? Vad säger det om synen på den egna befolkningen, att man förväntas acceptera detta år efter år?
Det som nu presenteras som en skärpning är i själva verket något som borde ha varit en självklar utgångspunkt från början. Att det dessutom beskrivs som att det handlar om “en liten grupp” skaver. Erfarenheten talar i en annan riktning. Problemen har varit både bredare och djupare än så.
Samtidigt ska man inte bortse från att en kursändring faktiskt sker. Politiken rör sig, om än långsamt och motvilligt, i en riktning där ansvar och konsekvens åter får betydelse. Det är nödvändigt.
Men ska det tas på allvar räcker det inte med att justera i kanterna. Det som byggts upp under lång tid måste granskas i grunden. Det innebär att redan beviljade uppehållstillstånd systematiskt måste genomlysas med just de här kraven som måttstock. De som befinner sig här på falska grunder, eller som genom sitt beteende visar att de utgör ett hot mot samhället, ska inte bara uppmärksammas – de ska bort.
Det kräver att staten återtar kontrollen. Att förvar används där det behövs, inte som undantag utan som verktyg. Att tillträdet till samhället kan begränsas för dem som gång på gång visar att de inte har här att göra. Och att utvisningar faktiskt genomförs.
Det räcker heller inte att se individer isolerat. Strukturer måste angripas. Klansystem och organiserade nätverk som utnyttjar systemet och undergräver rättsstaten måste behandlas som det de är: organiserad brottslighet med kollektiv kapacitet att skada.
Återvändande och återflyttning måste bli en reell del av politiken, inte något som nämns i marginalen. För det handlar inte om enstaka avvikelser, utan om ett mönster som tillåtits växa sig stort.
Det är där det avgörs om detta är ännu ett halvhjärtat försök – eller början på en faktisk upprättelse av ordning.