Jag läser vad Ulf Kristersson skriver på X. Och visst – innehållet är det inget fel på. Det är nästan plågsamt självklart. Klart vi inte ska göra oss beroende av energi från andra sidan jordklotet. Klart fungerande kärnkraft inte ska monteras ner som om det vore en gammal friggebod. Klart man inte bygger ett helt elsystem på att det kanske blåser på tisdag.
Men det är också en politisk klassiker. Först kör man ner bilen i diket – ordentligt också – och sen ställer man sig framför kamerorna och förklarar att väglaget var besvärligt.
För det han skriver är inga nya insikter. Det här är sådant "vanligt folk" sagt i åratal. Inget avancerat. Inga expertutlåtanden. Det räckte att sätta sig i ett fikarum eller luta sig mot en arbetsbänk och lyssna. Folk förstod. Ändå stängdes reaktorer. Ändå straffades alla som behövde bil, eller helt enkelt ville ha bil eftersom det ger frihet.
Det var någon sorts yra. Grön, skulle man kalla den. Inte unik för Sverige, men våra politiker och innerstadsbor tog den till sig. Och Moderaterna stod inte direkt vid sidan och skakade på huvudet. De var med. Inte mest högljudda kanske, men tillräckligt för att det skulle bli som det blev. Och den är inte över ännu om du trodde det.
Det är därför jag inte applådera så väldigt högt nu, när samma människor låter som om de just upptäckt något grundläggande om hur världen fungerar. Man undrar lite stillsamt: var var ni när det faktiskt spelade roll?
◆◆◆
Det är lätt att vara efterklok. Särskilt när elräkningarna landar på köksbordet.
Samtidigt – ska man vara hederlig – så har de gjort något. Lite justeringar här och där. Sänkt drivmedelsskatt fick vi till livs idag. Och någon form av elstöd. Det är inga mirakel, men det är heller inte ingenting. Folk märker det. Inte så att det förändrar livet, men det lindrar precis så mycket att man noterar det.
Problemet är att vi har passerat stadiet där ord räcker. Till och med vettiga ord.
Jag har sett det här förr. Först kommer talet. Sedan utredningarna. Därefter besluten. Och sen händer… ganska lite. Åren går. Tempot blir det gamla vanliga. Det som alltid är lite för långsamt.
Vill man tro på det? Ja, det vill man ju. Det vore bra för landet om det faktiskt blev något av det. Men tro är en sak. Erfarenhet en annan.
◆◆◆
Visa något som står kvar när presskonferensen är över. Visa byggstarter. Visa reaktorer som inte bara ritas på papper utan faktiskt blir till. Visa att det rör på sig i verkligheten, inte bara i retoriken.
För just nu känns det mest som att man kommit fram till det uppenbara – fast med några års fördröjning.
Och tiden, den har en tendens att gå ändå. Frågan är bara om något hinner bli färdigt innan den gör det.