
De flydde verkligheten – och fortsatte sedan rösta för den
Vilka är det som röstar "rätt" och sedan flyttar när konsekvenserna blir tydliga? Och hur kan de göra det om igen? Efter ännu en flytt finns en vilja att berätta. Det som framträder är enklare än man vill tro – och svårare att acceptera.
22 mars 2026
Jag sätter mig i bilen med en ganska tydlig bild i huvudet.
Inte av Leo och Fia (som jag väljer att kalla paret som bjudit in mig) som personer – sådana som dem har jag träffat förr – utan av mönstret. Det där som återkommer, nästan mekaniskt. Man lever gott, röstar rätt, känner sig anständig. När verkligheten börjar skava flyttar man. Inte för att man ändrat uppfattning, utan för att man har råd.
Det skaver. Inte för att det är ovanligt. Tvärtom. Det ovanliga är att de hört av sig till oss. För att de vill berätta om sin verklighet, om val som gjorts och varför.
De har flyttat igen. Vägen ut mot deras nya stad är stillsam. Vårsolen ligger lågt, obeslutsam. Det är vackert på ett sätt som nästan stör. Allt ser ut att fungera.
Och det gör det ju. För de flesta.
Man hatar inte det okända. Man är nyfiken på det, men försiktig. Det är den försiktigheten de moderna eliterna gjort sitt bästa för att misstänkliggöra. Den måste bort eftersom den hindrar deras samhällsprojekt. Det eftertänksamma – det konservativa – var man tvungen att rensa bort.
Och så länge priset betalas av någon annan går det an.
De bor bra. Det syns direkt.
Gamla trähus i svala färger. Smala gator. Vatten nära. En sådan stad dit man åker för att "uppleva något genuint", medan de som bor här mest går till jobbet och handlar på ICA.
Leo öppnar. Avspänd. Välklädd utan att det är övertydligt. Det handlar inte bara om ekonomisk möjlighet utan om uppfostran. Fia bakom, ler, bjuder in.
Vi går ut på balkongen nästan direkt.
– Vi tänkte sitta här ute, säger hon. Det är ju ändå vår.
Det är det. På riktigt vår just där och just då. Det kan lika gärna snöa när jag ska vända hem så det gäller att passa på.
Gott kaffe från en apparat som fräser. Bullar från det lokala konditoriet. Allt det där som signalerar att livet fungerar med god marginal.
– Ni har haft flyt, säger jag.
Leo ler lite snett.
– Ja… det får man väl säga.
Jag låter det hänga kvar.
– Två gånger.
Den landar. De tittar på varandra.
De börjar från början. Radhuset i storstaden. Bra läge. Nära till allt. Perfekt när man skulle bilda familj. Två små lägenheter blev ett gemensamt hem.
– Det var inget i början, säger Fia. Det kom smygande.
Det där ordet: smygande.
– Vad var det som hände?
Leo rycker på axlarna.
– Området bredvid… det förändrades över tid. Mycket folk. Mycket som inte fungerade. Stök. Bråk. Polisen där hela tiden.
– Svenskfientlighet också, säger Fia, tystare. Som att ordet fortfarande är tabu att använda.
De ser på varandra.
– Men inget hände er?
– Nej, säger Leo. Inte direkt.
Det där "inte direkt".
– Men ni flyttade.
– Ja.
– Varför?
De tvekar.
– Det kändes inte bra, säger Fia till slut. Och vi skulle få barn. Man chansar inte.
Jag nickar.
– Men ni ändrade inte hur ni tänkte?
– Nej, säger Leo snabbt. Verkligen inte.
Man flyttar från konsekvenserna men låter orsaken vara kvar.
– Vi trodde ju på det, säger Fia. Att det var rätt. Att det var nödvändigt. Att vi måste hjälpa till.
– Det vanliga, säger jag.
Hon skrattar till, utan glädje.
– Ja. Det vanliga. För man ska ju ställa upp. När man har det bättre.
Nästa steg: hus på landet utanför en medelstor stad. Lugnt. Tryggt. Barnen växer upp.
– Det var bra år, säger Leo.
Sedan en paus.
– Tills det inte var det längre.
2015. Året som ligger kvar som en spricka.
– Det började med boenden, säger Leo. Först ett. Sen flera.
– En lokal entreprenör, säger Fia. Kommunen… ja, de körde på så länge pengarna kom. Kommunen fick råd att satsa.
Jag låter det vara.
– Sen förändrades allt.
– Hur?
– Skolan. Centrum. Stämningen. Det gick fort.
Leo lutar sig fram.
– Det var inte bara fler människor. Det var… andra regler. Andra människor. De var allt vi inte var och hur mycket vi än försökte var det aldrig nog.
Barnen klarade sig med blotta förskräckelsen. De var gamla nog att ha rotat sig i sina miljöer. Idrott. Bra vänner. Hur det var för de yngre vars värld helt vändes upp och ned när de skulle bära integrationsbördan, sådant tänkte man inte på.
– Och ni röstade likadant? säger jag, anklagande hör jag.
– Ja, säger Leo.
Jag ser på honom.
– Hur går det ihop?
Han andas ut.
– Det gör det inte.
Tyst en stund. Kaffe som fylls på.
– Vi började tveka, säger Fia. Inte så att vi inte såg. Men vi fick inte ihop det.
– Vad menar du?
– Det vi trodde på… och det vi såg. Det gick inte ihop.
– Så ni började titta på annat?
– Ja.
Hon ler snett.
– I smyg.
De "alternativa" medierna några knapptryck bort. Sidorna som visade det som de själva aldrig upplevde fullt ut. Men som de skymtade.
– Vad såg ni?
– Å ena sidan … ett samhälle vi anat men inte velat erkänna. Men också att vi inte kände oss hemma i alternativen, människorna och grupperna, säger Leo. Det var hårt. Mycket ilska. Mycket… märkligt.
– Konspirationer?
– Ja, lite så. För stora växlar. Och en känsla av undergång som kändes tung.
Fia nickar.
– Och… hatiskt.
Jag lutar mig tillbaka. Tänker på min egen roll som en av dem bakom orden. Ilskan ja, sådan fanns det gott om. Och frustration. Hat också. Inte bara mot samhället. Utan mot sådana som Leo och Fia. Avgrunden mellan oss då var verklig. Jag kan förstå deras tvekan.
– Så ni såg problemen. Tyckte de som pratade om dem var fel. Och fortsatte som vanligt.
– Ja.
– Hur länge?
– För länge, säger Leo.
Jag trycker på.
– Ni hade det bra. Ni kunde flytta. Ni röstade för något andra fick leva med. Sen flyttade ni igen.
Tystnad.
– Ett ganska bekvämt sätt att ha fel på. Min anklagande ton är tydlig.
Fia ser ner i koppen.
– Ja.
– Nästan… parasitiskt.
Jag är inte arg. Jag förstår dem men jag kan inte släta över. Det känns som att detta måste nå vägs ände. Men jag märker också att jag bygger en mur. Jag ler vänligt, är rädd för att det snarare ser ut som ett varggrin.
Leo nickar långsamt.
– Jag förstår att du säger så.
– För att det stämmer?
– Ja.
Inget försvar. Bara konstaterande. Vi kan gå vidare.
– Varför tog det så lång tid?
Frågan hänger kvar. Jag smuttar på kaffet. Fia svarar till slut.
– För att vi inte ville vara sådana.
– Vilka?
– De där. De man lärt sig att inte bli.
Identitet. Inte okunskap, inte brist på information. Det var en sådan som mig de inte ville vara. Jag tar det inte personligt.
– Hur gör man det? Hur håller man fast vid något som inte stämmer?
Leo skrattar kort.
– Man väljer vad man tittar på.
– Hur då?
– Man läser rätt saker. Lyssnar på rätt människor. Umgås i rätt… krets.
Fia fyller i:
– Och man tänker inte klart vissa tankar. Man stänger dem.
– Medvetet?
– Halvmedvetet. Annars blir det obehagligt.
Hon möter min blick.
– Du vet känslan när något inte stämmer? Man trycker bort den. Alternativet är värre.
– Vad är alternativet?
– Att man haft fel.
Och det kostar. Det fega är att stanna kvar, inte att tänka om.
De beskriver åren som följde. Hur det blev sämre. Hur politikerna de röstat på "blev som tokiga".
– Allt skulle gå ännu fortare, säger Leo. Fast det redan lutade åt fel håll.
– Och ni följde med?
– Ja… ett tag.
Sen går det inte.
De flyttar igen.
Den här gången utan illusioner.
– Och nu, när vi har val igen framför oss.
– Ja, inte kommer vi rösta så igen, säger Leo.
– Nej, säger Fia. Verkligen inte, lägger hon till.
De berättar om samtal och en gemensam politisk resa. Jag gläds åt att de hänvisar till mitt och Dans arbete. Och jag känner mig stolt när de beskriver hur de utifrån betraktat vad Det fria Sverige byggt genom åren.
Men jag hör också hur de fortfarande tvekar. Inte om politiken. Utan om oss. Det satt långt inne för dem att höra av sig.
– Hur mår ni?
Fia ler, men ögonen är kvar någon annanstans.
– Sådär.
– Varför?
– För att vi kunde flytta.
Hon säger det rakt.
– Många andra kunde inte.
Skulden är uppenbar. Tröskeln handlar inte bara om oss och den bild som målas upp av etablissemanget. Det är skammen att komma sent. Och skulden att de kommit undan – som att överleva en olycka där alla andra stryker med.
Vi sitter kvar i solen. Stilla.
Allt fungerar här. Caféerna, promenaden längs vattnet och husen skapar en idyll. Människor som passerar, lugna, upptagna. Det är lätt att tro att det alltid är så. Om man inte tittar bortom det av egen kraft.
På vägen därifrån tänker jag att deras historia inte är speciell. Det är just därför den behöver berättas. De hatar inte Sverige. De har inte velat illa. De känner inte igen sig i bilderna av en "förrädare".
De gjorde bara som man skulle. Som de lärt sig. Som så många andra. Men som så många andra inte gjort, har de nu börjat ta ansvar. Och det hedrar dem. Därför är de också varmt välkomna till vår gemenskap. När de är redo. Och det tror jag bara är en tidsfråga.
Den här texten gör mig...
Välj den känsla som bäst beskriver din reaktion.Rösta för att se hur andra läsare har reagerat.
En artikel från vårdkasen.se
Vill du svara på den här artikeln?
Vi välkomnar debatt och olika perspektiv. Skriv ett eget inlägg som svar på denna artikel. Ditt svar bör vara minst 200 ord och hålla en god ton.