Varför har inte SD gjort allt jag önskar?

Vid frukostbordet, i bilen, i kommentarsfälten under varje ny rubrik om gängskjutningar och migrationsstatistik återkommer samma fråga. Varför har inte SD gjort allt jag önskar?

Frågan är legitim. Den är nästan oundviklig för dig som under många år sett massinvandringens konsekvenser, röstat på SD av just det skälet och nu, efter snart fyra år med ett regeringsunderlag där SD spelar en avgörande roll, fortfarande ser anhöriginvandringen rulla på, ser hur medborgarskap delas ut utan djupare lojalitetskrav, ser hur ett samhälle i grunden fortsätter i samma riktning som under Reinfeldt och Löfven.

Det skulle införas ett medborgarskapsmoratorium. Det blev inget. Anhöriginvandringen i spåren av tidigare asyltsunamier skulle stoppas. Den fortsätter. Återvandringen som skulle bli historisk har stannat på blygsamma siffror. Det stora skiftet, det historiska brott med den mångkulturella linjen som många väljare hoppades på, har uteblivit. I dess ställe ett sakta vridande av rodret, ofta med juridiska och administrativa bromsspår som äter upp större delen av rörelsen.

Du har skäl att vara besviken.

Men innan vi dömer utfallet bör vi se på materialet SD haft att arbeta med. SD har inte samarbetat med tre partier som delar dess historiska syn på nation, folk, medborgarskap och invandring. SD har samarbetat med tre partier som var en del av just det problem SD växte fram för att besvara.

Moderaterna: arvet efter Reinfeldt

Dagens Moderaterna uppstod inte ur intet. Det är samma parti som under Fredrik Reinfeldt drev kanske den mest extremt liberala migrationslinjen i någon västeuropeisk demokrati under 2000-talet. Reinfeldts M lanserade arbetskraftsinvandringen 2008 utan tak och utan effektiv kontroll. Reinfeldts M stod bakom ramöverenskommelsen med Miljöpartiet 2011, den som uttryckligen ingicks för att isolera Sverigedemokraterna och de invandringskritiska rösterna. Reinfeldts M gick till val 2014 med uppmaningen att öppna era hjärtan, samma år som mer än trettio tusen personer per månad sökte asyl.

I den miljön formades Ulf Kristersson. Som ordförande i Moderata Ungdomsförbundet förespråkade han öppna gränser. Det var inget dialektiskt undantag, utan en klassisk MUF-position under stora delar av nittiotalet och tvåtusentalet. När Kristersson i dag står vid en presskonferens och talar om paradigmskifte är det inte uttryck för ett djupgående ideologiskt skifte i hans parti. Det är resultatet av väljartryck, verklighetstryck och ett SD som under ett decennium förflyttat det möjligas område.

Den som tror att Moderaterna helhjärtat vill avveckla det Sverige Reinfeldt byggde har inte läst sin egen samtidshistoria. Stora delar av partiets riksdagsgrupp, kommunpolitiker och tjänstemannaskikt sitter på sina gamla föreställningar. De har lärt sig att inte säga dem högt. Det är inte samma sak som att ha bytt åsikt.

Liberalerna: bromsklossen som klamrar sig fast

Med Liberalerna är det enklare. De är det parti i Tidöblocket som är minst förenligt med SD:s kärnfrågor. EU-federalism, domstolar och konventioner som veto över riksdagen, rättighetsliberalism, minoritetspolitik, en skolpolitik byggd på universell individualism. Det är partiet som drar samarbetet mot spärrar, undantag, rättssäkerhetsretorik och symboliska markeringar mot SD.

Liberalerna är en historisk paradox. De började som ett rörelseparti för folkligt liv, nykterhet, frikyrklighet och försvar. De slutade som ett tjänstemannaparti för storstäder, akademiker och en internationalistisk rättighetskultur som har mer gemensamt med Bryssel än med en svensk småstad. Att SD ska samarbeta med dem är inte enkelt. Det är möjligt bara om någon hela tiden förhandlar bort delar av sin egen kärna.

Och det har Liberalerna sett till. Många gånger när samarbetet närmat sig något som verkligen skulle kunna kallas paradigmskifte har Liberalerna bromsat. När det inte räckt har de hotat med att lämna. Det är inte konstigt. Det är vad partiet är.

Kristdemokraterna: dubbelheten

Kristdemokraterna förtjänar mer nyans. KD har de senaste åren rört sig i konservativ riktning. De talar om familj, brott och straff, ibland försiktigt om nation. Men de bär fortfarande på kristna, frikyrkliga och humanitärliberala reflexer, särskilt i asyl- och familjeåterföreningsfrågor.

Det betyder att även när KD vill vara hårdare i migrationspolitiken finns en inre dragkamp. Pingstkyrkans församlingar, EFK, Frälsningsarmén och baptistförsamlingar runt om i landet har under decennier byggt upp en närmast självklar humanitär linje där varje asylsökande ses som en själ att tas om hand, inte som en gränsfråga att lösa. Det är en moralisk infrastruktur som inte försvinner för att Ebba Busch håller en hård presskonferens.

Det här är ingen kritik av KD i sig. Det är en beskrivning av det material SD haft att förhandla med.

SD har inte förhandlat med ett nationalistiskt block

SD har inte förhandlat med tre partier som delar dess världsbild. SD har förhandlat med tre partier som för bara några år sedan på olika sätt var bärare av just den ordning SD växte fram för att bekämpa. M byggde den ekonomiska och migrationsmässiga liberalismen. L byggde dess juridiska och rättighetsbaserade ramverk. KD bidrog med den kristna humanitära manteln.

Att SD i ett sådant material ändå fått igenom så mycket är inget tecken på svaghet. Det är ett tecken på hur långt fältet redan förskjutits. Frågan är inte varför SD inte gjort mer. Frågan är hur ett parti med tjugo procent kunnat förmå tre partier som motsatte sig dess världsbild att gå med på så pass mycket.

Den verkliga förskjutningen

Det verkligt intressanta är inte att SD inte fått igenom hela sitt program. Det verkligt intressanta är att de fått de andra partierna att tala ett språk som för bara tjugo år sedan hade varit otänkbart i svensk rikspolitik.

Det är en metapolitisk seger som inte syns i propositioner och utredningar. Den syns i tonläget. Magdalena Andersson kunde 2022 som statsminister tala om problem med parallellsamhällen utan citationstecken. SVT:s rapportering om gängvåldet kan inte längre undvika ordet klan. Centerpartiet, det parti som under Annie Lööf gjorde allt för att hålla SD borta från makten, sitter nu i en kris som inte minst handlar om att de förlorat sitt monopol på den moraliska högstatusen i invandringsfrågan.

Den stora förändringen är inte bara paragrafer. Svensk politik förs i dag på ett fält där SD:s problembeskrivning har segrat. De andra partierna erkänner det sällan, men de agerar i skuggan av den.

För dig som håller på med metapolitik och kulturkamp är det här viktigare än de flesta av Tidöavtalets enskilda punkter. Ett partis verkliga makt är inte vilka lagar det driver igenom. Det är vilka frågor det förmår tvinga på den övriga politiken att alls behandla.

Men borde de inte ha fällt regeringen?

Borde inte SD ha varit mer ultimativa? Borde de inte ha sagt: inget medborgarskapsmoratorium, inget stöd. Ingen kraftig begränsning av anhöriginvandringen, inget stöd. Antingen får vi igenom detta eller så faller regeringen.

Visst hade de kunnat. Vid en ren moralisk kalkyl, en där man bara tittar på den egna renheten, hade det varit enkelt. Men politik är inte en moralisk renhetsövning. Politik är konsten att förändra verkligheten med de maktmedel som faktiskt finns tillgängliga.

Frågan är inte om SD hade kunnat ställa ultimatum. Frågan är vad som hade hänt sedan.

Svaret är obekvämt. Liberalerna hade gått över till vänsterblocket, eller åtminstone tvingat fram en lösning där en mindre, mittenliberal regering skulle styra med stöd av S, MP, V och C. Magdalena Andersson hade kunnat återkomma som statsminister. Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet hade fått ökat inflytande över migrationspolitiken. SD hade kunnat säga att de stod rena, men Sverige hade fått en sämre regering, ett sämre regeringsunderlag och en massinvandring värre än idag, kanske med en redan påbörjat tvångsblandning.

Den som tror att en fälld regering 2022 hade lett till en mer SD-vänlig riksdag har inte tänkt igenom det ordentligt. Mandatfördelningen i riksdagen är vad den är. Sverigedemokraternas tjugo procent är en hävstång, inte ett envälde.

När ultimatum saknar tillräcklig styrka i bakhanden blir de självskadebeteende. Den som höjer pistolen utan att vara beredd att skjuta får den ifrån sig.

Politikens olika arenor

Ett av de viktigaste misstagen i vår egen miljö är att vi blandar ihop politikens olika arenor.

Vi bedömer ett masspolitiskt parti som om det vore en kaderorganisation. Vi kräver av en parlamentarisk grupp att den ska bete sig som en folkrörelse. Vi förväntar oss av ett regeringsunderlag att det ska prestera den metapolitiska omvälvning som rätteligen tillhör hela kulturen, hela civilsamhället, hela det offentliga samtalet.

Det är en kategorimissuppfattning. Den leder rakt in i besvikelse, cynism och politisk passivitet.

Politikens olika arenor, som i sin tur springer ur de politiska lager jag ofta återkommer till, kan grovt skissas så här.

Den parlamentariska arenan handlar om val, opinion, mandat, regeringsunderlag, kompromisser, budgetar, utskottsmajoriteter och juridiska begränsningar. Det är riksdagens arena. Det är där SD verkar. Här är tjugo procent mycket, men det är inte femtioen.

Den offentliga arenan handlar om vad som över huvud taget kan sägas, tänkas och föreslås. Det är tankesmedjornas, författarnas, journalisternas, akademikernas och kulturpersonligheternas arena. SD har inflytande också där, men inte som huvudaktör.

Gemenskapernas arena handlar om människor, institutioner, platser och uthållighet. Föreningar, kyrkor, lokala kretsar, studiecirklar, fester, matlag.

Den parallella arenan handlar om att bygga sådant som överlever valcykler. Företag, skolor, medier, fonder, fastigheter.

Varje arena har sin egen logik, sin egen tidshorisont, sina egna framgångskriterier. Att förvänta sig av den parlamentariska arenan att den ensam ska göra paradigmskiftets arbete är att missförstå både vad masspolitik är och vad ett paradigmskifte är.

SD verkar främst på den parlamentariska arenan. Där är tjugo procent en hävstång, inte ett envälde. Hävstången fungerar bara om någon faktiskt drar i den, och den dragkraften måste ofta komma från de andra arenorna.

SD:s verkliga begränsning

Den som har förstått det här ser också vad SD:s verkliga begränsning är. Den ligger inte främst i partiets vilja eller mod. Den ligger i storleken och i omgivningen.

Storleken först. För att SD ska driva igenom mer av sin politik måste partiet bli större. Inte tillräckligt stort för att hålla en regering vid liv, vilket de redan är. Tillräckligt stort för att kunna definiera regeringsunderlagets mitt. Det innebär trettio procent eller mer.

Sedan omgivningen. SD har förhandlat med M, L och KD därför att inget annat varit möjligt. För att kunna förhandla från ett starkare läge, med partier som faktiskt delar deras analys snarare än motarbetar den, måste fältet förändras ännu mer än det redan har gjort. Fältet förändras inte bara i riksdagen. Det förändras i kommunfullmäktige, i kyrkomöten, i föreningsstyrelser, i klassrum, i tidningsredaktioner och i din egen vardag: i ditt val av ord, vänner, böcker, skolor och hem.

Problemet är inte att SD inte ensamt styr svensk migrationspolitik. Problemet är att tillräckligt många svenskar fortfarande röstar på partier som i decennier byggde just den politik de nu låtsas vilja avveckla. Det är väljarbeteendet, inte parlamentarismen, som ytterst sätter gränsen.

Rätt kritik, rätt slutsats

Kritik mot SD ska inte tystas. Kritik behövs. Men kritiken måste vara vuxen. Den måste skilja mellan svek, otillräcklighet, kompromiss, taktisk reträtt och strukturell begränsning.

Svek är när ett parti överger sin uttryckliga linje för bekvämlighet. Otillräcklighet är när partiet inte använder de möjligheter det har. Kompromiss är när det offrar något för att vinna något annat. Taktisk reträtt är när det viker tillbaka för att samla styrka inför nästa drabbning. Strukturell begränsning är när hela det parlamentariska och samhälleliga ramverket gör saken omöjlig oavsett partiets egen vilja.

Den oprecisa kritiken förväxlar dessa fem. Den ser strukturell begränsning och kallar den svek. Den ser kompromiss och kallar den feghet. Den ser taktisk reträtt och kallar den förräderi. På så sätt försvagar den just den rörelse den vill skärpa.

När väljarna börjar tro att SD är lika korrumperat och kompromissat som alla andra partier rinner det ut i sanden. Partiet stannar på tjugo procent eller börjar krympa. Hävstången försvinner. Och då vinner det etablissemang som invandringskritiken ville bryta.

Vill man ha mer måste man bygga mer

Slutsatsen pekar mot mer engagemang, inte mindre, och på fler fronter än bara den parlamentariska.

Det räcker inte att önska sig ett hårdare SD. Du måste bygga den verklighet där hårdare krav blir möjliga att genomdriva. Det betyder att fortsätta rösta på SD. Det betyder också att hjälpa fler människor förstå SD:s historiska uppgift, att bygga lokala gemenskaper som inte vacklar nästa gång medierna kör en moralisk panikkampanj, att bilda dina egna barn så att inte skolan, SVT och TikTok hinner före, att tala öppet om Sverige i din vänkrets, på ditt jobb, vid din egen middagsbjudning.

2026 års Sverige är en frukt av sextio år av kulturkamp där högern länge inte ens var med på banan. Att vinna tillbaka det landet kommer kräva mer än ett enda parlament, en enda mandatperiod och ett enda regeringsunderlag.

Den viktigaste frågan

SD har inte gjort allt jag önskar. I vissa fall borde de gjort mer, gjort det fortare, gjort det med mer mod. Den kritiken är legitim och ska föras.

Men den viktigare frågan är inte varför ett parti med tjugo procent inte kunnat genomdriva hela sitt program. Den viktigare frågan är varför det fortfarande bara är tjugo procent som röstar för den riktningen. Svaret hittar vi inte främst i riksdagen. Vi hittar det i kulturen, i institutionerna, i medierna, i föreningslivet, i skolorna, i lokalsamhällena och i vår egen förmåga att bygga sådant som på sikt gör helt andra politiska beslut möjliga.

Det största misstaget är inte att vara kritisk mot SD. Det största misstaget är att tro att SD:s begränsningar enbart finns inne i SD. De finns i väljarkåren, i samarbetspartierna, i staten, i juridiken, i medierna, i EU och i det faktum att den gamla ordningen fortfarande har djupa rötter.

SD är en hävstång. Hävstången fungerar. Men någon måste dra i den, och hävstänger blir inte starkare av att man skäller på dem.

De blir starkare av att man bygger fästet de vilar på.